Här har Hans Johansson, Kiruna X-Country skrivit en underhållande betraktelse över Kopparrajden som han genomförde 14 mars 2015.

Alla ord och formuleringar är Hans egna, vi har inte ändrat något. Tack för underhållande läsning Hans!

Kap 1 : Förvallning

Kvällsvallningen i Vittis ägde rum i Stormonstrets förråd. Prognosen visade på varm morgondag. Drog på mjukt på glidytor, därefter en blandning av klister. Klartt o betatt, sov hos Lavinforskarn. Morgontestade skidor, men va i H- vette, fastnar o hugger i klistret, men att det alltid ska va nå slags panikläge, hoofff. In i förrådet, skrapa bort klister, ut o prova, fasen, inget fäste alls, in i förrådet, lägg på igen. In i bussen, iväg mot Svappis. Nu blir det som det blir, inget mer med det.

Kap 2: Startläge

Precis som vanligt, folk åkte hittan o dittan o provade skidor. Hur var glidet, blire nå fäste, hur blött blir det idag, hmm, hmm ???. Jag hade rätt bra glid o någorlunda fäste, kom inte på hur jag skulle förbättra det 45 min före start. Istället fokus uppvärmning o stampa runt i startområdet o störa folk. När jag väl fått ordning på grejerna kan jag koncentrera mig på traschtalket , fi fasen vad bra jag är på tomtrampa runt o surra med alla o envar, fråga om vallning, taktik o bara allmänt störa, hehehe, så jädra skoj, hehe.

Kap 3: Sköldpaddan

I vanlig ordning har jag lagt ut skidorna betydligt lägre fram än min kapacitet indikerar. Led 3, Baffta till höger, Simon vänster, Pecka snett bakom. Och så raketerna framför, hmm, hmm, vill gärna ha koll på konkurrenterna.

-KÖÖÖÖRR!!!!

Smack smack, full fjäder, alla matade på för fulla bandage, jag fick en fin start på högerkanten. Det går fort o lätt i början, känns bra, tätklungan med Tuoremaa, Linder och grabbarna alldeles framför. Hoppla hoppla, jag är visst med i matchen, jo jag tackar ja, tack tack för den starten.

SMACK!!! Helt plötsligt har jag på nåt outgrundligt sätt fibblat till det med utrustningen, totalt oprovocerat ramlar jag baklänges, landar på ryggen, sprattlar som en sköldpadda, hinner tänka att jag kommer bli överkörd, alla skidor o stavar till mos. Försöker kravla mig till kanten, det väller fram folk runt mig, som en renhjord, HELVETTTE!!!!! Kommer mirakulöst upp i stående, kropp och utrustning intakt, otroligt. Jaha, då är det bara börja veva på, veva vispa veva vispa, det var den starten det, fääänkjoo.

Kap 4: Växeldraget

Gnuggar på ut på myrarna, hittar Pecka efter några km, kliver in i rygg. Det går rätt fort. Får jobba för att hänga på. Har inte riktigt kanonglid känner jag. Men kroppen känns fin, inga problem att hugga. I första kontrollen står det en ung dam och ropar

– Kom igen nu, bra jobbat!!!

Eeh ?? Hon nämner mitt namn också, eeeh, vad är detta??? Är jag så långt fram att man har chearleaders??!!! Hur kan hon känna igen mig??? Jaså, det är så här det är för Johan Olsson o grabbarna, ja men då förstår jag att det går bra.

Pecka tjorvar till det med skidan, ramlar helt plötsligt, jag försöker komma förbi och skapa lucka, men ligger så tajt att jag fastnar, vi ligger ihopknutna mitt på spåret, flåsar, stönar o kravlar oss upp, hmmm, hmm, ja ja, får vänta med rycket ett tag.

Kap 5: Suptallen

Fasen, mitt klistertjorvande var förgäves, har inget fäste. Pecka har fått lucka i småbackarna. In vid Suptallen står Wester, jag börjar bli löddrig ,men känner hans brännande blick.

• Liiite längre fram med stavarna Hasse!!! ropar han på dalmål.

Oki, doki , ska ske magistern. (Tomas Wester är ju min och större delen av Kirunas legendariska gympalärare).

Försöker göra som han säger, längre fram, längre drag, mata på, bara kämpa. Pulsen är konstant hög som ett hus. Vibrerar på farligt höga nivåer.

Nästa kontroll står Simon och Stormonstret.

• Maja är strax bakom!

EEEH, vaaa?? Driver dom med mig? Jag har kört fanimig allt jag har. Ska Simons syrra som aldrig kört nå skidtävling va strax bakom, kan inte va sant. Dom måste skoja?? Väntar in slutet på en raksträcka, vänder mig om. Jo, men se på fasen, känner igen jackan där bakom. Hoj fiiii faaaan, fruktansvärt och Pecka som ligger 50 m fram. Vad ska jag göra?? Hur ska jag lösa ekvationen??

Kap 6 : Rävsaxen

10 km från mål sitter jag i en rävsax. Kämpar för fulla bandage, men kommer inte in i rygg på Pecka. Fruktansvärt störande, oerhört irriterande. Och bakom, Maja, flåsar i nacken.

Uppför en backe snubblar jag, ramlar, o knyter ihop mig än en gång…… Jag har inget fäste, men ska på nåt slags, saxande, hasande, trampande ta mig upp. Trött som fan, vänder mig om, Maja 20 m bakom . Hoff hofff, det är kört, hon är i kapp. Bara vänta in, försöka ta hon i spurten, svär inombords.

Men i lätt körning utför verkar jag tjäna på tyngd o längd. Får oväntat lucka, aaaah, fiiiint, fiiiint. Mellan tallarna skymtar Pecka, 7 km kvar, jag tar i allt jag har varenda jävla stavtag. Har min vanliga blandning av dregel, snor, svett och tårar i lämplig dosering på torson. Ser skylten 4 km, inte en meter närmare, faaaaaan, det går inte . Släpper tanken att gå förbi o funderar vad jag ska syssla med? Kommer inte på nåt annat än ta i allt jag kan, sagt o gjort. Hugger, dreglar, stönar. Det brinner som en eld i bröstet, ont, ont, hugga veva, stööön. Tar mig förbi två åkare på väg in mot byn. Sportstugan, sen öppnar det upp ner mot OK. I mina dimmiga tankar ser jag plötsligt ett halmstrå, griper efter det, börjar staka. Det går en rak utförsbacke ut på myren i byn. Trycker allt jag har för att skapa så hög fart som möjligt, kryper ihop och hoppas jag inte ramlar.

Jag ramlar inte, kommer ut, ser att jag plockat 15 m, 700 m kvar…….

Kap 7 : NORTHUGATTACKEN

Hofff, hofff, så in åt helvete trött så hälften hade räckt. Elden river i bröstet, tårarna rinner, synen svag.

2 åkare går in före Pecka efter vägen, finns bara ett spår i vägkanten. Han skriker för att få dom att flytta, dom flyttar inte, han kliver ut, försöker gå om, men det är sugande på sidan, han går in bakom igen.

Det är då jag ser det, det är då jag ser ljuset. Som en blixt från klar himmel ser jag lösningen, eller katastrofen. Bära eller brista, vinna eller försvinna. Jag kliver ut 2 steg, ställer mig mitt på vägen, det kan gå fortare där, eller så fastnar jag i gruset.

Det GÅR fortare, med några snabba tag är jag framme, han sätter staven mellan mina skidor, jag tar mig ut på plan över plogvallen. Vi kommer ut på upploppet sida vid sida. Utan syn, hörsel eller i princip några sinnen alls kvar stakar jag så hårt så jag kan som inte beskriva. Har inte koll om han svarar. Jag tänker att det ska då INTE va nå jävla svamlande som man ser på tv ibland när dom stannar upp före målet. Allt, fanimig , ALLT ska ut. Kommer före över mållinjen, gör en vidareutvecklad Johan Olsson. Faller höger, men vrider mig i luften så jag landar på huvudet. Ligger i vanlig ordning helt stilla, stönar. Hör hur Stormonstret skrattar, nöjd över showen, kommer fram och släpar mig mot kanten. Någon tar av skidor, en kvinnoröst närmar sig och frågar hur det är. Välter upp mig i sittande, låter orolig, jag får upp ögonen, ser att det är min kusin Catarina.

-Nä, men hej på dig, kul att ses. Säger jag.

Kravlar mig upp, stapplar förbi Maja som står där i princip oberörd, jag höjer handen, knyter näven, flinar upp mig o säger.

• SEGER! 😉

Ja, så där skoj hade jag det, hur hade ni det??

(Hans Johansson 2015-03-18)